Geografi

Västra Götaland

Göteborg

Ingen svensk stad är mer kosmopolitisk än Göteborg. Staden har sedan grundandet 1621 varit porten västerut som har förmedlat varor, människor och idéer mellan Sverige och omvärlden. Här finns landets största hamn och många företag som sysslar med import och export.

Göteborg grundades för att locka holländare, som då var de ledande handelsmännen i Nordeuropa. Invandrade affärsmän har satt en stark prägel på stadens utveckling, inte bara ekonomiskt utan även kulturellt. Inledningsvis kom främst holländare och tyskar och från 1700-talet framförallt britter.

Flera skottar gjorde viktiga insatser för den svenska utrikeshandeln, bland annat i det framgångsrika Ostindiska kompaniet. Familjer som Campbell, Carnegie, Chalmers, Dickson och Hall spelade en viktig roll under 1700- och 1800-talen.

Göteborg blev under 1700-talet en av landets mest betydelsefulla manufakturstäder. Ylle var en viktig produkt, liksom socker och tobak som byggde på importerade råvaror. Även 1800-talets viktigaste industribransch använde en importvara, nämligen bomull.

Under 1900-talet blev Göteborg landets största industristad där verkstadsindustrin var viktigaste bransch med bl.a. varv och bilar. Varvsnäringen slogs dock ut på 1970- och 80-talen.

Göteborg har alltid haft ett starkt inslag av rederier, speditörer och partihandlare. Hamnen blev under 1900-talet störst i Norden och kom successivt att flyttas allt längre ut från stadens centrum.

Bohuslän

Bohuslän har en starkt fragmenterad topografi, vilket har skapat många skyddade naturhamnar och inre farleder men samtidigt försvårat landtransporterna. Bohusläns ekonomiska historia är därför starkt förknippad med havet. Fiske, fiskeindustri, båtbyggeri och fraktsjöfart har varit viktiga näringar. Även stenindustrin och den petrokemiska industrin har lokaliserats med hänsyn till goda hamnlägen. Havet har också utgjort basen för den turistnäring som etablerades under 1800-talet.

Under 1800-talet blev fraktfarten en viktig näring i många kustsamhällen, inte minst havreexport till Storbritannien som 1846 hade avskaffat sina spannmålstullar. Bohusläns första egentliga konservindustri startades 1845 av Gustaf Andersson i Fjällbacka. Ett stort antal konservindustrier etablerades under det sena 1800-talets sillperiod.

Norr om Gullmaren består berggrunden av bohusgrantit som genom sin hårdhet och bearbetbarhet var mycket lämpad som gatu- och byggnadssten. Landets första industriella stenbrott etablerades på Bohus-Malmön 1844. Den stora expansionsperioden inleddes ett par decennier senare när urbaniseringen tog fart i Europa. Exportsvårigheterna under första världskriget skapade stora svårigheter för branschen och de tilltog på 1930-talet när stenen fick konkurrens av asfalt och betong.

På 1960-talet etablerades stora petrokemiska industrier i Stenungsund. 1975 startades oljeraffinaderiet Scanraff i Brofjorden, där landets näst största hamn nu ligger. Vallhamn på Tjörn är Sveriges största importhamn för bilar.

Dalsland

Bristen på skog i Bergslagen gjorde att järnbruk började etableras längs Dalslands vattendrag, det första i Upperud 1669. Här fanns gott om skog och kraft. Malmen hämtades från Bergslagen och de färdiga produkterna skeppades till Göteborg. När de nya götstålsmetoderna slog igenom efter 1860, var det bruken i Dalsland som, p.g.a. transportmässiga nackdelar, först slogs ut. På mindre än 20 år försvann samtliga järnbruk i Dalsland.

Under 1800-talet blev Sverige en stor exportör av havre, framförallt till Storbritannien som avskaffade spannmålstullarna 1846. Dalboslätten i sydöstra Dalsland var ett av de stora odlingsområdena. Svår missväxt 1868 orsakade hungersnöd och på 1880-talet utkonkurrerades havreexporten av USA och Ryssland.

Järnbruken hade stora skogstillgångar och en upparbetad organisation, varför många bruk kunde omvandlas till skogsindustrier. Dalslands första ångsåg anlades i Stora Strand vid sjön Stora Le 1869. Pappersindustrin blev sedan viktig. En nedläggningsvåg inleddes på 1960-talet och nu finns bara ett par pappersbruk kvar.

Den tredje generationens industrier i Dalsland var fordonskomponentindustrin som började utvecklas på 1920-talet, bl.a. i samverkan med Volvo. Den har senare delvis byggt på statliga stödåtgärder vilka dock inte har kunnat stoppa en för regionen påfrestande strukturomvandling.

Turismen har under senare decennier fått en ökat betydelse i regionen.

Sjuhäradsbygden

De bristfälliga förutsättningarna för jordbruk i Sjuhäradsbygden (södra Västergötland) gjorde att bönder här tidigt började utveckla binäringar. De äldsta hantverken var smide och träslöjd. På 1500-talet började man även arbeta med ull och lin. Sedan medeltiden hade bönderna även ägnat sig åt att föda upp boskap som de sålde genom oxdrifter upp i Bergslagen. Så småningom började de ta med sig lokala slöjdprodukter som såldes genom gårdfarihandel över hela landet. Därmed var Västgötaknallen född.

På 1700-talet hade en del knallar byggt upp en så stark ställning att de kunde anställa gårdfarihandlare och i stället själva stanna hemma och utveckla saluslöjden. Så föddes en förlagsindustri där kapitalstarka förläggare tillhandahöll råvaror och utrustning till hemväverskor som sedan levererade de färdiga produkterna till förläggaren.

Ur denna tradition växte sedan en mekaniserad fabriksindustri. Fabriker växte fram dels på landsbygden, dels i Borås som blev en viktig industristad. På 1950-talet hårdnade den internationella konkurrensen och textilindustrin började genomgå kraftiga rationaliseringar. På 1970-talet slogs en stor del av konfektionsindustrin ut.

Även om många kläder fortfarande formges och utvecklas i Sverige, sker tillverkningen huvudsakligen utomlands. I Sjuhäradsbygden finns dock många företag som tillverkar bl.a. specialkläder, inredningstextiler samt tekniska textiler, t.ex. bilklädsel, krockkuddar, filter, kablar samt hygien- och sjukvårdstextilier.

Borås är fortfarande ett textilt centrum. Handelstraditionen lever också vidare. Borås har utvecklats till ett nordiskt postordercentrum. Här finns även flera import- och logistikföretag. Sjuhäradsbygden är landets främsta region vad gäller fabriksförsäljning och handelsturism.

Läs mer om Svenskt Näringslivs regionkontor Göteborg.

Skaraborg

Västgötaslätten är en av landets bördigaste jordbruksbygder och fick redan i förhistorisk tid en relativt stor befolkning. Ett ekonomiskt uppsving inträffade efter att Storbritannien 1846 hade avskaffat spannmålstullarna, vilket ledde till en omfattande svensk havreexport dit. När svensk havre utkonkurrerades på 1880-talet inträffade en ekonomisk kris som bidrog till att emigrationen från regionen kom att ligga över riksgenomsnittet.

De goda förutsättningarna för jordbruket har gjort att invånarna inte utvecklade binäringar i samma utsträckning som t.ex. på sydsvenska höglandet. Därför var industrialiseringsgraden länge låg i Skaraborgsregionen. En näring med traditioner sedan medeltiden är brytning av kalksten och sandsten, senare även alunskiffer, på platåbergen. Kalksten har använts till byggsten, jordbrukskalk och cement, sandsten till byggsten, alunskiffer till färgning och garvning samt som bränsle vid kalkbränning. Dessa verksamheter industrialiserades efter 1800-talets mitt.

Det finns fortfarande stenvaruindustrier i regionen, bl.a. cementfabriken i Skövde. Två andra branscher med starka traditioner är livsmedelsindustrin, inte minst ostproduktion, och trävaruindustrin, särskilt möbeltillverkning med Tibro som ett viktigt centrum. Liksom i övriga delar av Västsverige finns många verkstadsföretag här som bl.a. tillverkar fordonskomponenter.

På Varaslätten växte industrisysselsättningen snabbt under efterkrigstiden i en bygd utan starka industriella traditioner. Ursprunget till den industriella expansionen var avknoppningar från två företag som under mellankrigstiden började tillverka halmfläktar. Många företag startades av barn till bönder och lantarbetare, bl.a. Cylinda, Emtunga och Kvänums Kök.

Läs mer om Svenskt Näringslivs regionkontor Skövde.

Här är några exempel från regionens näringsliv som du kan läsa om på webbplatsen:

Göteborg: